Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 1

illa om honom i alla fall. De ha eggat och retat honom, men han är icke ond i lijertat — tro mig, han är icke ond! Hennes röst qväfdes och hon sjönk grätande och snyftande till hans bröst. Gunnar hade rest sig upp och stod liksom äträflad af askan. — Är det sanning, detta? frågade han. Det är sannt, det är sannt, stammade hon. Hon stod ett ögonblick och betänkte sig, höjde derefter på hufvudet och yttrade: — Lat honom komma, han skall finna mig! Lif klängde sig intill honom. — Gör det ej, gör det ej, om du icke vill ;ra mig olycklig för hela lifvet, sade hon. Han tryckte hennes hand och sade allvarligt : På Haugen har jag lefvat sedan jag blef en menniska; på Haugen vill jag också dö. Lif gjorde sig plötsligt lös, och hennes ögon flammade. — Så springer jag ned till byn om jag så skall störta på vägen; jag skall samla folk och de skola fängsla honom; men det iär detsamma, du skall bli räddad, far, om jag också förlorar honom; jag trodde det ännu kunde finnas någon räddning för honom, men nu förOC