Göteborgsposten – 24 juli 1866, sida 2

ögon och hans hjerta. Hon skulle ha lyssnat til! denna saga — hon som nu hvilade vid foten af den nakna klippan, ty hon visste att denne yngling skulle komma tillbaka samma vig, och att han också denna gång skulle gästa sHaugen och att hämnden äfven nu brann både i hans hjerta och öga. Lif stär vid foten af fjället och beskuggar ögonen med handen för att återfinna märkena som visa rätta vägen. Ansigtet är friskt och rödblommigt, ty vinden har framkallat rosor derpå och ögat ser klart och fast framför sig, nistan doldt under de länga ögonharen, hvari snöflingorna fästat sig. Det bor ej längre någon fruktan i hennes barm, ehuru hjertat är nära att sönderslitas. Nu kunde och sku!le hon frälsa sin fader, kosta hvad det ville. Hon såg frisk och fager ut, då hon stod der på skidorna, hög och smärt, med de bestämda ansetsdragen, det ljusgula håret tillbakastruket från pannan, med ena handen stödd mot stafven och skuggande för solen med den andra. Hon ser nu barnet ligga godt och varmt — och så fortsätter hon åter den farliga vägen. Det går blott långsamt i början, men snart ökas farten och nu hvirflar det ästad som en vind nedför sluttningen. Kroppen är framåtböjd, ögonen stirra ut — stora och uppmärksamma och munnen är halföppen medan hon