Göteborgsposten – 24 juli 1866, sida 2

far framåt. Vinden slår emot henne och leker med det långa upplösta håret som böljar ned öfver axeln, medan snön far åt sidan för skidorna och sveper in henne i sin kalla, hvita brynja. Också fjälltopparna, fåglarna i luften och dvärgbjörken se efter den unga, sköna qvinnan som flyger så hastigt bort att man knappt kan följa henne med ögonen. Det var närmare aftonen då Lif kom till Hammeren. hvarifrån hon har utsigt öfver Haugen och bygden som ligger under hennes fötter. Hon har lemnat snögränsen bakom sig och går ater med skidorna öfver axeln. Solen vörjar att sjunka och hon ser huru den kastar sina strålar öfver hela dalen ; men de kunna dock ej nå fram till Haugen; ty det igger i fjällets skugga och är lika mörkt och ensligt som fordom. Månne Gunnar satt ute vå svalen, eller var han ännu ej återkommen rån marken? Eller stod han måhända framför spiseln i stugan, stirrande på de glödande kolen och tänkte på sin förförda dotter? Hvad hon ängtade efter att sätta foten på gården; men det var dock som om den ej dristade sig härill. Hon satte sig ned på en sten, såg på arnet och vaggade det i sina armar. — Det blir nog du som får gå i spetsen nu också, sade hon och kysste det. Der satt nu Lif och skädade allvarlig ut