Göteborgsposten – 24 juli 1866, sida 1

derna omkring hans armar, medan hon skälfde öfver hela kroppen. — Jag får ingen frid, jag får ingen glädje — lofva det — lofva det — jag är din mor — ingen glädje — tänk på allt det onda han gjort — lofva det — lofva det! Fradgan stod ut ur munnen på henne och hon skrek som en vansinnig. Aslag hade rost ig upp och stod liksom sasttrollad. Blodet brände och sjöd i hans ådror och han visste hvarken hvad han sade eller gjorde. — Jag lofvar det! stammade han och höll modren i sina armar. — Säg det ännu en gang, den stora anden hör på dig, Aslag! skrek hon och lyftade ena armen i vidret. — Jag lofvar det! upprepade han under det svetten i stora droppar rullade nedför hans kinder. Guro föll tillbaka, armarne sjönko ned och hon låg länge som liflös. I — Se, der försvann skuggan! jag är fri, jag är fri! ropade hon efter en stund. Hvad här är mörkt, fortfor hon; hvad är det för ett buller — är här någon? Hvar är du Aslag? tillade hon i det hon famlade efter honom. — Här är jag, mor, svarade han och lutade sig ned öfver henne; här är jag!