Göteborgsposten – 24 juli 1866, sida 1

—v— — —— c barsk omkring sig, och så har den nu stätt grnom tidernas längd som kung i Någon gang ilar en ensam vandrare förbi, stannar ett ögonblick, ryser och drager derpå skyndsamt vidare ned mot den bebyggda trakten. Annars är det blott renarna som i stora sloekar dansa pu klipporna och sparka med hofvarna i snön för att finna litet mossa. Men fjellet har dock äfven sin saga. Det har sett den lurande skytten, den raske, kraftige ynglingen och den trötte vandraren med sin börda på ryggen. Det har hört minga lustiga visor, sitt snörike. månget danande skott, men ocksa mången suck och klagan, niär den gamla qvinnan sjönk ned vid foten af den ensamma klippan, trött, blek och med döden för ögonen, ty hennes krafter voro uttömda; eller när främlingen irrade i töcknet Stelfrusen och förtvitlad, ty han hade förlorat spåret al vägen. Fjället har sett och hört det alltsammans och bevarat minnet deraf ur från är genom tiden; men det står tyst och lyfter barskt sitt hufvud öfver snöhafve I dag skulle det också kunna fört a Sagan om en yngling som för ett par ar sedan drog samma vi — trasig och väderbiten, med halsen öppen för snöstormen och en skalk dold i de svarta, spelande ögonen. Ilan skulle till Haugen! för att besöka Gunnar och tacka honom för sist; men hämnden brann både i hans