Göteborgsposten – 21 juli 1866, sida 2

i Donau nedantör Wien. De tvenne jernvägslinierna förena sig i Lundenburg, men de stora landsvägarne äro mer än tillräckligt breda och nog goda att tillåta en stor armåe koncentrera sin marsch på hufvudstaden. be talrika sästena på höjderna nära Wien och det derstädes nyligen uppslagna befästade lägret skola uppehålla fienden under flera veckor, om de väl försvaras, och gifva tid åt ungrarne, som endast behöfva en kallelse, för att bringa fram JI, UOO man af de tappraste, men vildaste trupper i verlden. Om Sydarmöen kan fort nog komma från sina ställningar i Venetien, skal den öka nordarmöen till åtminstone lika styrka med preussarne ... IIittills har ingen belägring börjats, och preussarne tyckes icke heller medföra några medel att nedbryta en regelbunden fästning. Josephstadt, Königgrätz och Theresienstadt äro endast gränsfästningar och innehålla blott små garnisoner. Preussarne behöfva ej slösa sin styrka och tid på att komma åt dem, men kunna lemna en observationskår, för att hålla deras portar stängda och hindra armåeens förbindelser från att skadas, medan den befinner sig på väg norrut. Olmutz och Wien deremot fordra mera omsorgsfulla tillvägagående. I den förra platsen kan en stark garnison förbli i säkerhet, och farliga utfall kunna göras mot hvarje sårbar punkt hos fienden; under det at! bakom förskansningarne en hel armå kan ligga säker och atvakta förstärkningar. Wien skall icke för första gången göra bekantskap med kanondundret, och soldaterna kunna uppmuntra sig med minnet af att erkehertig Carl vid sin återkomst från Böhmen 1809 angrep den store Napoleon nästan under borgrarnes ögon och tillfogade Europas eröfrare hans första allvarliga nederlag. Den österrikiske kejsarens manifest till ungerska folket har denna lydelse: Till de trogna befolkningarne i mitt konungarike Ungern! Försynens hand hvilar tung uppå oss. Uti den strid, i hvilken jag indragits, ej frivilligt men genom omständigheternas makt, har hvarje mensklig beräkning blifvit gäckad, blott icke det förtroende som jag satte till min tappra armås hjeltemodiga tapperhet. Desto smärtsammare äro de stora förluster, a! hvilka dessa tappra mäns leder hemsökts, och mitt faderliga hjerta kanuer bitterheten af denna sorg med alla de familjer som deraf träffats. För att få ett slut på den olika kampen — för att vinna tid och tillfälle att fylla de luckor som uppstått genom fälttåget — och för att samla mina krafter mot de fientliga trupper, som hålla norra delen af mitt rike besatt, har jag med stora uppoffringar samtyckt till underhandlingar för afslutandet af en vapenhvila. Jag vänder mig nu förtroendefullt till mitt konungarike Unge.ns trogna folk och till denna beredvillighet i att göra uppoffringar, som så ofta visats under svåra tider Hela mitt rikes förenade bemödanden måste sättas i rörelse, på det afslutandet af den önskade freden må kunna på goda vilkor betryggas. Det är min djupa öfvertygelse, att Ungerns krigiska söner skola, drifna af känslan af ärftlig trohet, frivilligt skynda under mina fanor, för att bistå sina anförvandter och skydda sitt lind, som äfven omedelbart hotas af krigshåndelserna. Samlens derföre i mängd till försvar af det inkräktade riket! Varen värdiga söner af edra tappra försader, hvilkas bjeltemodiga dåd vunno aldrig vissnande lagrar åt det ungerska namnets ära. Wien, d. 7 Juli. Frans Joseph. Det är märkligt att se, huru den ena rösten börjar höja sig efter den andra, uttalande sig med förtröstan öfver Osterrike. Det är som om man kände med sig, att preussarnes hittills rönta framgångar varit för svindlande, för onaturliga, och att härpå någon reaktion måste följa. Genast vid krigets utbrott uttalade sig dea allmänna opinionen temligen enstämmigt för att italienarne skulle få Venetien och att för öfrigt de båda herrarne i Wien och Berlin skulle grundligt upptukta hvarandra, för att sålunda minska hvarandras styrka och gifva de stackars befolkningarne sjelfva nog kraft och tilltälle, att kunna framtvinga sin vilja och skapa ett fritt Tyskland, i hvilket solkviljan verkligen vore den starkaste och ej blott en manequin, som vid tillfälle sättes upp på scenen. Italien har fått Venetien, Preussen har slagit Osterrike illa — nu är det Preussens tur. Den officiela franska tidn. NMoniteuryttrar i sin ötversigt äfven några ord, hvilka antyda tvifvel om preussarnes stadigvarande lycka, sägande: -Det är anmärkningsvärdt, att preussarne gå i detta fälttåg framåt med en utomordentlig djershet; om de ända till slutet äro segerrika, skall lyckan gitva dem rätt, men i händelse af ett nederlag skall deras ställning vara mycket komprometterad. Om de i sjelfva verket skulle tänka på ett återtåg, skulle armecn från Olmätz, hvilken skulle taga dem i llanken, vålla dem stora bryderier. I Böhmen skulle besättningarne i Theresienstadt, Königgräte och Josephstadt kunna försvåra deras reträttrörelser. De hafva, såsom man kan se, gått framåt i tillförsigt om segren. Den österrikiska taktiken deremot tyckes vara uppgjord: under förutsättning af ett återtåg al preus-; sarne. j Österrikarne rusta sig ock till krigets fortsättande med ett allvar, som visar att kej