Göteborgsposten – 21 juli 1866, sida 1

han. Vore det blott lika sannt som det är vaekort så .. Tror du var Herre ville vemot mig om jag nu komme? tillade han sakta och blickade utät. I — Det gör han om du blott tror på honom. — Men jag vet ej om jag har en sådan tro. Jag har icke hört något om allt detta, sedan jag var litet barn. Men det må du lära mig, Lif; jag behöfvor ännu lära så mycket. Snart är Aslag Braaten känd i bygden, och folk omtalar honom med aktning. Ilan är flitig i sitt arbete, jomn och ri ram i sitt sätt, allvarlig och pålitlig. Ilan håller sig dock mest allena och vill aldrig följa med på dans l och gästabud. Lif sköter huset, sysslar med liten Gunnar, syr och spinner allt hvad hon kan, och så iär det jemt och nätt att de slå sig igenom. Allt gick som i gamla dagar på Haugen, men Aslag märker det icke. Han sitter nu icke längre med fingrarne för öronen och nickar med hufvudet, då Lif om qvillarne liiser för honom i bibeln. Lif talar ofta med. honom om sin fader, men Aslag vill icke gerna. höra på det örat. Sjelf har hon dock i all tysthet gått på upptäckter i bygden, och hon har också hört både ett och annat af folk som kommit öfver sjellet från granndalen. Han, Gunnar Haugen, berittade de, var nu helt an