Göteborgsposten – 20 juli 1866, sida 2

Hvem var denna gamla qvinna? frågade Lif sakta. — Det var min mor, svarade han kort. — Hvad ville hon dig, Aslag? Åh, ingenting just. Ligg du blott så här och låt mig se pa dig, så blir jag nog snart lugn igen. Senare fram på dagen såg hon att Åslag lekte med barnet. Han heter Gunnar, din gosse, sade hon; han blef döpt för några månader sedan. Aslag såg frågande på Lif, men hän mötte en klar och fast blick. — Gunnar heter han, upprepade hon. Aslag blef åter het i ansigtet, stirrade ned mot golfvet och hviskade liksom för sig sjelf : — Jaså — Gunnar? En liten stund derefter gick han ut. Lif sof så godt om natten att hon ater kände sig fullkomligt rask då hon nästa morgon vaknade. Aslag var den förste hennes ögon mötte, och han satt som vanligt på sängkanten och såg på henne. Han var blek och sag något förstörd ut. — Nu har du visst vakat i natt igen, sade hon; du ser så trött ut; men du gör orätt emot dig sjelf blott för min skull.