Göteborgsposten – 20 juli 1866, sida 2

— och har du under en lång tid gjort annat för min? svarade han. Likväl har jag sofvit litet emellanåt. Men nu skall du straxt få frukosten hitin. Lif följde honom med kärleksfull blick, tills han kommit utom dörren. Hon knäppte ihop händerna och uppsände en bön till tack för hvad som händt henne. Hon hade en så fast öfvertygelse om att allt åter ännu skall bli godt. Aslag kom nu in med maten. Han var så mild och vänlig idag. Lif reste sig på den ena armbågen, slog den andra omkring hans hals och blickade honom djupt in i ögonen. — Nu måste vi vigas, Aslag, och jag vill icke smaka en bit förrän du lofvat mig det. — Ja, vi måste vigas, Lif, sade han och tryckte hennes hand. — oOch så måste du öfvergifva detta usla landstrykarlif, som ådrager dig förakt och åtHöje af alla menniskor; tänk blott om lille Gunnar skulle växa upp på detta sätt! Aslag reste sig och suckade. — Tror du ej att jag äfven önskar det, Lif, och att jag är hjertligt uppledsen vid allt detta? men jag törs det ej. De skola följa efter mig och uppsöka mig hvarthän jag än vänder mig, och mor skall vara den första att följa mig på spåren. Hon har också hotat med hvad