Göteborgsposten – 20 juli 1866, sida 1

ler var vaken; ty det gled bilder förbi henne, den ena förunderligare än den andra. Hon kände sig liksom lyftad och vaggad, utan att hon hvarken kunde eller ville röra sig; det var som om en himmelsk frid sänkt sig ned öfver henne, och smärtorna voro också borta; det blåste liksom en kylande fläkt öfver de sjuka fötterna, hon hvilade så godt med barnet vid sitt bröst, Aslag hade hon återfunnit och han satt trofast vid hennes sida. Det var han som bredt det mjukaste täcket öfver henne, som tvättat hennes föttor och smort salva på såren. Han hade lagt bränsle på elden ; hon kunde ju möjligen komma att frysa eller önska något varmt att dricka. Han satt nu framför henne med hennes hand i sin och gaf akt på hvart och ett drag i hennes ansigte lika omfullt som en moder, hvilken vakar öfver sitt sjuka barn. Han rättade på dynan, svepte ticket bättre omkring henne när hon frös, lyssnade till hennes andedrägt och kände på pulsen om den slog starkt. Då och då böjde han sig ned och kysste barnet. Och högt öfver honom hvillfver sig den bla himlen med de bleka Stjernor. En och annan gång blickar han ditupp. Han säger ej ett ord, men de tankar som fara genom hans hufvud den natten kunna gälla mycket. Han sitter allena med Lifs haid i sin och Gud öfver sig, och han märker ej den Ki