Göteborgsposten – 18 juli 1866, sida 2

Preussen förklarar sig i sin officiela tidn. hvarken vilja ha Böhmen eller Mähren, emedan dessa landvinningar endast skulle törsvaga, men icke stärka Preussen. Österrikes afträdande af sin medbesittningsrätt till Slesvig och Holstein samt dess utgående ur tyska förbundet äro Preussens fredsvilkor. En tysk tidn. yttrar sig om den preussiska rörelsen mot Lundenburg, hvilken hon anticiperar, sålunda: Kunna proussarne uppnå först Lundenburg, den sista stora sammanbindningspunkten mellan österrikiska nordoch ostbanan, då är den österrikiska nordarmeen dermed afskuren från sin direkta förbindelse med de ur Italien och Dalmatien framdragna förstärkningar, och de kunna endast draga sig tillbaka till det vidsträckta landområdet mellan Krakau och Ofen-Pesth, der det ej finnes någon jernbana och knappast någon farbar landsväg. Skulle den österrikiska armöen vilja försöka att komma till Lundenburg före preussarne, skulle den sannolikt komma för sent dit från Olmitz och utmattas medan preussarne hafva den kortare vägen för sig. Mot den möjligen till Lundenburg framryckande sydarmeen, skulle stå sex preussiska armekårer, under det tvenne preussiska kårer vid Olmitz sysselsätta den österrikiska nordarmen, och den preussiske generalen v. Knobelsdorf faller dem i ryggen med sina från Troppau och Ostrau anryckande trupper. Således stå i strategiskt hänseende utsigterna för de preussiska armeerna mycket gynsamma, isynnerhet som de i densamma uppståndna luckor nu rikligen fyllas genom nyinkalladt manskap, och Österrikes ställning torde visa sig såsom mycket farlig. I Prag hafva preussarne tagit 20 lokomotiver och 2,000 jernvägsvagnar som byte. Preussarne hafva börjat iståndsätta den förstörda jernbanan mellan Turnau och Kralup. Bron öfver Iserfloden vid Podol är återupprättad. Erkehertig Albrecht har lemnat den österrikiska sydarmåen och inträffade redan d. 12 i Wien, för att tillträda sin nya befattning som ötverbefälhafvare öfver hela kejserliga armeen. I Venetien finnes, såsom vi förut nämnt, blott endast trupper i fästningarne, der man tror att de skola kunna, om de angripas, en tid försvara sig. Men hvarför skulle italienarne angripa dem? Få de vara i fred och Venetien under tiden tages af Italien för öfrigt i fullständig besittning, måste de till slut gifva sig. Till Journal des Debats skrifves från Florens d. 10 d:s: General Cialdini har gått öfver Po. Husväggarne i Florens äro betäckta med krigiska dekreter. Om man skulle döma efter det yttre skenet, skulle vi stå vid dagen före ett långt krig och icke före freden. Detta larm bör dock icke tagas för allvarligt. Man vill ötvertyga Österrike om, att det, då det afträdde Venedig till Frankrike, icke bröt den preussiskt-italienska alliansen, och man hoppas förmå det antaga de svåra vilkor, som man vill pålägga det. Gialdinis marsch ötver Po har för ändamål att fastställa, det Italien icke afväpnat på grund af Venedigs afträdande, hvilket man här anser alldeles värdelöst. Om vapenstilleståndet ingås, skall armåen besätta fästningarne. Det vore en lycka, om armdcen finge tillfälle att kämpa och ernå några allvarliga och obestridliga fördelar. En i detta ögonblick ingången fred skulle qvarlemna en känsla af bitterhet i sinnena (7). Hvad flottan angår, tyckes hon slutligen hafva satt sig i rörelse. Man har af henne lofvat sig mycket; hennes overksamhet uppväcker stort missnöje, och detta så mycket mera som orsakerna dertill äro obekanta . . . . Under de senaste dagarne har mycket ordats om föregifna tvister inom de högsta regeringskretsarne. Somliga vilja helt enkelt emottaga Venetien ur Frankrikes händer, andra vilja eröfra det och bry sig ej om hvad Frankrike säger dertill. Jag är al den mening, att ingen här allvarligt vill komma i delo med Frankrike; men det synes mig å andra sidan ätven mycket svårt för Frankrike, att modifiera sin politik derhän, att det blir Österrikes vän. Jag är örvertygad om, att man i detta afseende är i Wien full af illusioner. Från italiensk sida berättas, att Cialdinis trupper i Rovigo funnit 183 förnaglade österrikiska kanoner. Från den vest-tyska krigsteatern förljudes en del rykten, såsom att preussarne redan besatt Frankfurt m. m. haktiskt känna vi, att preussarne d. 10 och 11 d:s åter ryckt framåt i det nordliga Baiern och efter flera hårdnackade och blodiga träffningar d. 12 d:s besatt Kissingen. Om striden vid Kissingen d. 10 d:s skrifves från Wirzburg: Ilela dagen hördes med ringa afbrott häftigt kanonAunder; under förmiddagens lopp anlände hit en telegrafunderrättelse om, att de preussiska och baierska trupperna voro vid Kissingen inbegripna i en hättig kamp. Sent på qvällen berättades, att bairarne blifvit slagna och att general 2oller fallit. Enligt ännu nyare berättelser hade deremot bairarne fördelen på sin sida. i det de vid Hammelburg och Kis