Göteborgsposten – 18 juli 1866, sida 1

LIF) Öfvers. fr. Norskan. iisterna stodo rundt omkring och irade pa tattaren som lag blödande på gräset, stönade och jemrade sig; men Gunnar stod bredvid, krithvit i ansigtet. Det var första gungen han bleknade af ångest, men har blef ännu blekare, da en qvinna skrikande bröt sig väg genom hopen. Det var tattarens hustru och hon hade en liten gosse fastbunden på ryggen. Hon ref duken af hufvudet, så att det svarta håret fladdrade för vinden och rusade som en ursinnig in på Gunnar samt ville rifva honom med sina naglar, i det hon skrek att han skulle gifva henne hennes man tillbaka. Folket kastade henne undan; men Gunnar yttrade ej ett ord. Hon försökte att ånyo bana sig väg fram, hotade med handen, bannade och gret. Derefter kastade hon sig ner öfver mannen, strök det blodiga håret tillbaka från hans panna och välsignade och förbannade i samma Bröllops stirrade för Å) Forts. fr. N:o 163