Göteborgsposten – 18 juli 1866, sida 1

ste han tiga. Sedan han radfört sig med sina slägtingar och innan veckan var tillända, hade Gunnar lemnat bygden med sin dotter; men ingen visste hvart han tagit vägen. Garden hade han sält, och hälften af köpeskillingen hade han gifvitatill de fattige. Han köpte sen Haugen, som lag så längt bort från tolk som möjligt och der hade han sedermera bott. Han ville icke kännas vid nåson och ingen ville kännas vid honom. Han hade varit lik ett träd som sköt fram med villdiga grenar, men kommit alltför nära intill ett braddjup och sedan icke kunde komma upp dorur. Derföre måste det huggas om, ty det dugde icke mera. Men från roten skulle der skjuta upp en gren, hvilken skulle växa hög och smärt upp emot solen och himlen. Det var Lif som var denna gren; men Gunnar var det dåliga trädet och der fick hon icke känna sin fader och hans förflutna lefnad. Gunnar älskade sin dotter som en fader kan ilska sitt enda barn; men han tänkte pu sig sjelf och ryste. Så bygde han upp stängslet emellan henne och verlden, vaktade hvart och ett af hennes steg och lärde henne känna Gud och hans ord ifrån det ögonblick hon först kunde fatta nagot. I den jordmånen skulle hon växa och trifvas och Gud skulle välsigna honom och hans gerning. (Forts.)