Göteborgsposten – 17 juli 1866, sida 2

Det är sannt — hvart enda ord! Gunnar släppte hennes hand och det hårda lraget i hans ansigte blef ännu stri vände han henne ryggen, gick med fasta säkra steg in i stugan och sköt bommen för dörren. Lit hörde ljudet; det skar i örat, det skar i hjertat. Hon kändo kallsvetten perla ned ötver sig, men eljest rörde hon sig icke. Hon cunde hvarken grata eller le; tillochmed minact var borta och hon liksom stirrade ut i ett stort, tomt rum. Slutligen smög hon sig likt en skugga till matboden, der hon hade sitt rum, och kom ett ögonblick derofter tillbaka med ett knyte i handen. Det fanns ej en tår att se i hennes öga och hon kastade icke en blick tillbaka på Haugen. IIvart går nu vägen, Lif? Hon vet ej sjelf, endast framåt, framåt, tills non dignar af trötthet, och då finnes det väl en som vill lyfta henne upp. — Det blir en rolig afton, detta! sade hon på morgonen och gare; Set