Göteborgsposten – 17 juli 1866, sida 2

Uvad ondt gjorde de stackars tattarne dig da de kommo till gården och bådo om nattherberge och mat? — Icke det minsta, men tattare är tattare sade du och så maste de i alla fall bort. Det var en ovädersatton och det regnade och blaste, su att ditt har hvirflade för vinden. Nu hade du funnit din man i den högvexte brunhyade mannen med den låga pannan. Du kramade honom intill dig som om du ville qväfva honom; men han grep dig i armen med sina langa fingrar och klämde dig så hardt, att du var nära att sjunka ned på kni. Du satte korsben för honom, men han vacklade blott ett ögonblick och stod sedan lika fast på fötterna som förut. terna slöto en krets omkring er, sägo på och eggade er. Och du skulle icke få bugt med en tattare, du Gunnar Haugen, den starkaste och smidigaste unga karl i hela trakten? Du blef varmare och varmare, men tattaren stod ännu lika fast. Krafterna begynte svika dig, blodot flammade som eld genom ådrorna, du var icke längre dig sjelf mäktig, du grep efter knifven och — det var gjordt.