Göteborgsposten – 17 juli 1866, sida 2

Iyktgubbar. Han ser icke vägen mer, han tyeker sig känna liksom en falsk hängfly under sina fötter. Hvad tror du väl han ser? Han ser en yngling, hög och vacker, smärt och bredskuldrad. Det är han sjelf, den ypperste yngling i hela bygden. Han brydde sig hvarken om himmel eller helvete, om Gud eller djefvul. Hvad angick väl sädane barnsligheter honom? Han kunde visa fram sim knutna hand och säga: Kom hit, om du törs. Han kunde slå på fickan så att pengarne rasslade. Hvad mera behöfde han väl då Han kunde göra högre språng i dansen än nagon i Hallingen, sla en kullbytta i luften och så ater stå fast och siikert. pa fötterna. Han vet att kamraterna äro rädda för hans näfvar och att flickorna vända sig om för att se på honom, då han på skidor far utför berg och backar, medan snön ryker honom om öronen och fåglarne icke kunna följa honom i luften. Det var då icke att undra öfver att han fick den vackraste flicka i hela dalen till hustru. Hon kunde tacka till att hon fick mig, sade han och slängde med hufvudet. — Det är rätt det, Guunar, var skrytsam och stolt så länge det varar; men ett är är ingen lång tid. Och året var icke ens ännu tillända, ty der stod ett bröllopsgille på Berget och der skulle du också vara framme, både med din mun och näfve, Gunnar.