Göteborgsposten – 17 juli 1866, sida 2

lekte och log som ett barn. Nu är aftonen kommen, klar och vacker, med solsken och fågolsång; men Lif star midt ibland dennas het, gammal i sinne och gammal i tankar. Den som kunde komma ut i verlden! suckade hon och stirrade längtansfullt ut genom fönsterrutorna på Haugen. Nu går hon midt i verlden och ir allaredan trött på den. Hör, huru vackert fågeln sjunger för dig uppe i trädet. Ja. Igår — igar kunde du också sjunga! Se hur kärleksdrucken solen sänder sina strålar ned rässtråna. Ja, igår — igår älskade du 0 mellan lika varmt! — Lif! Lif! hvarföre syndade du så? Hvem häller nu af dig i hela vida verlden? Ingen! Ingen! Var tröstad, unga barn! Himlen hvälfver sig klar och bla öfver dig i afton, och der uppe tronar en som bäde ser och dömer. Gunnar sitter inne i stugan, men der är både dystert och kallt. Några halft slocknade träkol röka ännu i spiseln, och det ligger litet vissnadt löf i korgen. Sjelf sitter han vid bordet och blickar ut i en verld af tankar. Men ute jaga de guldrandade skyarne öfver himlen och kasta sin skugga öfver vägen och bygden, der Lit nu gär trött och bedröfvad. Aftonrodnaden försöker också att kasta en svag stråle öfver fönsterrutorna, men Gunnar ser det icke. Omkring honom svärma en här af tankar likt