Göteborgsposten – 17 juli 1866, sida 1

var. Han drog blott armen försigtigt till si och reste sig upp. Da Gunnar sag honom tillnummans med sin dotter, blef han utom sig a harm. IIäinderna darrade och han störtade fram samt grep Åslag i bröstet. Bort! ut med d honom öfver eld brände i dina ögon. ig! skrek han och drog urden. Det är som om helvetets Åslag ade sig, grep honom med begge händerna i tröjan och slängde honom med ett enda tag langt bort, så att han sa när störtat baklänges. Rör mig icke! ropade han, eller jag kan komma att göra hvad jag senare skulle angra. Men jag har länge haft i sinnet att tala ett allvarsamt ord med dig Gunnar Haugen; nu skall du ocksa höra det. Mins du bröllopet hos Knud Berget? Du var da icke fullt så helig då, Gunnar Haugen! Den gangen bannade du och svor du så det lyste omkring dig. Och mins du Aslag Braaten, du? Du trodde väl, att det var förbi då du gifvit honom knisstynget i sidan och han läg blödande för dina fötter? Ha! ha! der räknade du fel, Gunnar Haugen! Mins du icke äfven, att der sprang en qvinna fram, som förbannade dig och svor hiimnd öfver dig till sin sista timma? Trodde du vil, att du skulle kunna dölja dig bade för henne och för hela verlden? IIa! ha! der tog du ocksa