Göteborgsposten – 14 juli 1866, sida 1

per 53 Apropos! Det är visst både vackert och angenämt med lummiga och löfrika gångar, men — alltför tättbevuxna, så tätt, att tvenne personer deri knappast kunna gå ibredd med hvarandra utan att i sina resp. fysionomier så en påminnelse om den numera lyckligtvis afskaffade spöslitningen, torde förefalla de flesta mindre trefliga. Och sådana gångar finnas dock — ber om ursäkt, bäste direktör Löwegren! — i den för öfrigt så ytterst omsorgsfullt skötta lustgården. Lindmarkska sällskapet har midt i sommarhettan tvenne gånger för fulla hus kunnat uppföra Den sköna IlIelena, ett godt bevis ettdera på att man verkligen kan vara bättre än sitt rykte eller också derpå att nyfikenheten är den mäktigaste af alla hätstänger, så fort det gäller att samla folk. Hvad nu beträffar denna så mycket omskrikna och omskrifna produkt, så gifves den här i en ötversättning, som är betydligt oskyldigare än både franska originalet och hrr Wallmarks och Hedbergs ötversättningar derat, men, uppriktigt sagdt, också mindre pikant. Åtven utförandet, säges af dem, som haft tilltälle att i detta hänsende göra jemförelser mellan Paris, Stockholm och Köpenhamn, vara åtskilligt modifieradt till stor fördel för den yttre anständigheten, men icke så tör styckets förmäga att slå an på vår tids blaserade publik. bet ärv, yttfade någon, ungetär samma skilnad som mellan en fransk cancan och en svensk hambopolska. Måhända är allt detta orsaken till att intrycket af stycket här blifvit en smula matt, oaktadt uppsättningen jemtörelsevis kan kallas rätt lysande. Hvad nu utförandet af hufvudrollerna beträffar, så äro fru Fehrnström (Orestes) och hr Lundgren (Menelaus), enligt vårt omdöme bäst på sin plats, oaktadt hos den sistnämnde spårades en icke obetydlig, men heller icke skadlig imitation af den skådespelare, som å k. teatern utför nämnde roll. Fru pBornell gör at Helenas roll allt hvad man rimligtvis på orvannämnde konditioner och med hennes ressurser kan begära. Deremot förefaller hr Strindberg nog torr som Calchas och hvad beträffar den morske Achilles, så både sjöng och spelade han på ett sådant sätt, att han säkerligen är mest belåten med att vi deråt egna tystnadens vältalighet. Hr Eureän som Agamemnon sjöng kanske bäst af hela sällskapet, men gjorde den skäggige mer än behöfligt pajazzoartad. Hr Brundins vackra stämma tog sig i allmänhet väl ut i Paris sångparti, men han hade till sin yttre menniska fått en säkorligen icke afsedd och bestämdt för rollen icke passande komiskt-olycklig likhet med en på sin tid vida bekant Upsala-storhet konditorn m. m. hr) Aron Forss. De båda Ajaxarne hrr Lindmark och Sundvall utförde deremot sin sak på ett friskt och roande sätt. För öfrigt lärer pjesen, hvilken för den stora allmänheten, äfven i dess nuvarande form, bör vara ganska underhållande, minst ännu en gång kunna förskaffa sällskapets direktör ett godthus. Malmska hvalen, hvilken, så stor den är, nu en tid bortåt i Stockholm varit i hvar mans mun, gaf häromdagen der anledning till följande ordlek. En göteborgare och en stockholmare, den senare en för sin framstående dramatiska talang och d:o småroliga intall bekant skådespelare vid Södra Teatern, munhöggos en afton om den ena stadens företräde framför den andra. Då göteborgaren glutligen drog till med Malmska hvalen, utbrast stockholmaren föraktligt: Bah! De var något att komma med! En dö hval! De ha till och med vi en vid teatern, och den som både kan spela piano och komponera ändå! Den skicklige musikern hr Oscar de Wall är som bekant direktör för Södra Teaterns orkester.