Göteborgsposten – 14 juli 1866, sida 1

— — — —ä—— — — — viss förlåtlig stolthet, och det både unga och vackra ändå! — Men, hvar hålla de då hus! replikerade vår resande mera expressivt än fint. — Hvar de hålla hus? muttrade vi halft förargade, halft förlägna mellan tänderna, ty sanningen att säga hade vi, utan att kunna upptäcka något särdeles utmärkt i den vägen, hela dagen flackat än hit och än dit, från Södra Hamngatan till allerna, från alleerna till Trädgärdstöreningen, från Trädgårdsföreningen till Lorensberg, från Lorensberg till Nya Teatern, från Nya Teatern till Lorensberg igen, trån Lorensberg till — ja, nu stodo vi midt utanför Göta Källare och blefvol otrivilligt åhöra vittnen till huru på den ena soffan framför ingången en ung elegant af stadens barn, omgifven af uppmärksamt lyssnande unga vänner gaf en intressant, med pikanta ( osannolika) detaljer späckad beskrifning på sina märkvärdiga öden till lands och vatten på hemresan srån en österrikisk badort, under det att på den andra några mustaschbeprydda probenreutrar voro i färd med att reglera om Europas karta efter ny preussisk modell. Ja, hvar finnas de: upprepade den envise frågaren, såg på sitt ur (af Linderoths prima!) och gäspade. Ja, der stodo vi nu i den svala sommarnatten utan att med ansträngande af all vår ciceronianska vältalighet, d. v. 8. vår flux de bouche som cicerone, kunna få fram en enda antaglig förklaringsgrund. Vi blefvo vår vän svaret skyldig, ännu en gäspning, ett handslag, han begaf sig in i hotellet och vi fortsatte vår resa till hemorten just som resebeskrifvaren på ena sidan höll på att regalera sina åhörare med en röfvarehistoria om en ihjälskjuten preussisk spion, och just som menschen-Schreckarne på den andra lyckats att för Preussens räkning uppsluka halfva Europa. Denna lilla episod rann oss lifligt i minnet sistl. Tborsdags afton, då vi, å dragande kall och embetets vägnar?, hade begifvit oss ner till Jernvagstorget för act afskåda den unga furstinna, som då för första gången skulle besöka vår stad, ty då fanns det sannerligen ingen brist på damer at alla åldrar och qvalifikationer. Vi önskade just att vi vid tillfället hatt vår misstrogne resande vän med oss, för att bevisa honom, att vi haft rätt i vårt påstående, men ack, han gick nu som bäst och filosoferade på Särö, antagligen der utbildande sina här så tydligt prononcerade anlag för — gäspning ... Särö! Ja, dit skulle äfven de furstliga personerna begifva sig, med ångf. Göteborg var det sagdt, och derföre hade också ganska mycket tolk samlat sig nere vid Skeppsbron, och på de gator dem man misstänkte skulle af dem passeras, hade vi redan vid vår nedgång till banhallen observerat fönstren uppfyllda at skådelystna, mest barn och tjenstefolk måhända, men, huru som helst, kuggade blefvo de alla, kuggad blef kapt. Höglund och kuggade blefvo landshöfdingens betjenter, som i residenset stodo färdiga att servera de höga resande med iskyld champagne och seltersvatten, ty H. K. H. prinsessan Therese, som i sjelfva verket såg en smula trött ut efter den ansträngande jernvägsresan, föredrog att resa landvägen mot att gunga på svallvågorna efter sista stormen. Tilltölje at något missförstånd trån körsvennens å den kungliga vagnen sida, skedde emellertid icke, som meningon varit, något uppchåll å residenset, utan vagnen rullade genast åstad Stampgatan utföre, och — oförsigtigt nog, med så dyrbar börda, — öfver den skröpliga allbron genom Nya allen förbi Lorensberg direkte ut till Särö. Prins August, som, insupande de ljufva dotterna från en älta Havanna, jemte sin kavaljer tagit plats i en liten prydlig char-u-banes, följde vackert efter, och så begaf det sig, att de trogna (och nyfikna!) undersåterna vid Skeppsbron och Stora Hamngatorna fingo alldeles detsamma som en viss grosshandlare efter sista stjernfallet. Alla dessa (grosshandlarer naturligtvis undantagen!) till hugnad och upplysning, anse vi oss skyldiga att meddela, hvad vi under de få minuterna mellan ankomsten och afresan lyckades uppsnappa. Prinsessan Therese, som var iklädd en enkel grå reskostym, har ett godt och vänligt utseende, ser något äldre ut än de vanliga porträtterna man har af henne, och uttrycker sig med ledighet på svenska språket. Prins August var sig lik, kanske något brunare tillfölje af sommarens tropiska hetta, och nickade enkelt och fryntligt, liksom hans gemål, åt de representanter at svenska folket, som trängdes omkring vagnarne. Ja, hvad mera? Huru våra honoratiores se ut, det vet ni nog sein gammalt, och någon vidare ståt utvecklades här icke. En annan sak är. huru det nu gick med de hvit