Göteborgsposten – 12 juli 1866, sida 2

tiäafniianganm22—C—L—Q— — in honom i ditt rum hvar gang han klappar på rutan. Eller tror du måhända icke att jag ofta sett honom krypa ut ur sitt eget fönster, ridd för att vicka Gunnar som ligger i stugan, och smyga sig bort till förradsboden der du har ditt rum? Men det är ej annat, säger du, än alla andra flickor göra nere i dalen. Vil möjligt; men det har Aslag sagt dig. Och ännu vet Gunnar ingenting. Han förundrar sig väl örver att Aslag nu ej längre blir qvar i byn om Söndagen, utan beständigt följer dem hem efter gudstjensten. IIvad skall det betyda? Men Lif uppmanar honom beständigt att nu slutligen tala med hennes far. Ja, när det lider längre from på varen; svarar han kort Nu är den kommen med löfsprickning och grönt, med sfägelsang och den klara blå himlen ; men Lif blir blekare för hvarje dag. Det är nagot som tynger hennes sinne, något som hon döljer för andra; men när hon är allena fäller hon ofta bittra tarar. re, sade — Nu står jag ej ut med det lär hon en dag till Aslag; jag måste tala om det för honom, allis synd att nu dölj nmans, ty det vore en svart a det längre. — Ja, nu skall det också ske med allra snaraste, svarar han, klappar henne på kinden och trycker henues hand; derefter säger han