Göteborgsposten – 12 juli 1866, sida 2

IV Op 0 IIIUIIU—:CI. Från Utlandet. Såvidt man får döma af de i går anlända underrättelserna från fastlandet, ha Frankrikes försök att på underhandlingarnes väg åstadkomma elt inställande af fientligheterna alldeles strandat. Kriget fortfar tillsvidare. Men då man vär rat lyssna till Frankrikes ord, skall detta — så berättas det öfver Wien — vara hugadt, att gifva en större kraft åt sina ord och förändrar nu formen bemedlinge till väpnad bemedling, hvilket vill med andra ord säga, atl kejsar Napoleon nu finner stunden vara inne, då han måste ingripa i handlingen. Preussens öfvermod är ock sådant, att här måste handlas, och det fort. Officielt meddelas från Berlin, att Osterrike upprepade gånger begärt, att Preussen skulle bevilja önskad vapenhvila, erbjudande det att få med preussiska trupper besätta Josephstadt och Theresienstadt — men att konung Wilhelm definitivt afslagit denna begäran. Etter slutligen erhållen visshet härom och sedan man blifvit öfvertygad om, att Preussen ej skulle med hofsamhet begagna sin seger, har man i Wien tagit sitt parti. Ett af kejsar Frans Josef utfärdadt manilest förklarar: Jag är beredd till en ärofull fred; men förr än jag antager vilkor, som skaka rikets grundvalar, börjar jag on kamp på lit och död. Dithän har det då kommit! Danmark är strängt hämnadt. Österrikes brott, att räcka Bismarck en understödjande hand till blodsdådet mot det lilla landet, har nu redan ledt derhän, att Osterrike måste stånda en kamp på lif och död med sin ogerningskamrat. Och svår blir kampen, om Frankrike ej fort kommer det till hjelp. Preussarnes ena arme, den under prins Friedrich Carl, besatte redan i Tisdags Böhmens hufvudstad, det gamla Prag, och den andra armåen under kronprinsen står redan nära Mährens gräns med destination törst på Bränn, hvarifrån den kan hota både Olmitz, der österrikarne ha en stor styrka sammandragen och sjelfva Wien. Antagligen skola dock österrikarne strida med förtviflans mod, för att hindra kronprinsens armå från alltför långt framträngande, ty hans marsch gäller kanske ei blott Wien, utan äfven Ungern, som måhända åter kommer att spela en roll. För att skydda Wien, är den österrikiska sydarmeen redan under snabba ilmarscher på väg mot norr srån Venetien. Den är 180,000 man och skall således bli en värderik tillökning i den österrikiska nordarmåens styrka, om den blott hinner alt i tid förena sig med denna. Det är neml. nu af vigt för Preussen att gå med stormsteg framåt, för att om möjligt förhindra den österrikiska sydarmeens förening med nordarmön. Äfven härför har det varit af vigt för Preussen att fasthålla Italien vid alliansen med sig, emedan den italienska armåen, som är till antalet öfverlägsen den österrikiska sydarmden, skulle kunna med god tramgång förtölja österrikarne och kanske äfven tillintetgöra deras framtrangande uppåt. som en söt lukt återgifva ätven do preussisk tidningarne följande ord ur den ministeriela Florentinertidn. Italie : Oterrike inbillar sig då verkligen, att den kan skaffa sig Italien från halsen, om det först kränker detsamma och derefter utrymmer Venetien? Osterrike, har, vi beklaga det, ännu en gång grundligt misstagit sig. Italien förblifver sin allierade troget; Italien stoppar ej svärdet i skidan förr, än buset Habsburg, förjagadt ur Tyskland och Ungern, upphört, att vara en stäundig fara för nationerna. om erkehertig Albrecht börjar Venetiens utrymmande, kan han vara säker om, att han skall förföljas ända till Wien. Detta är italienska armöens svar på det österrikiska kabinettets nya fräckhet-. I ett enskilt bref från Florens af d. 4 Juli läser man ätven: Om kriget ej kommer till ett oväntadt slut, torde det ungerska rörelsepartiet kanske taga en betydlig del i händelserna. Att regeringen står i nära förbindelse med detta parti och dess ledare, kan knappast betviflas. Deraf kommer det sig ätven, att Kossuth daterat sitt nya upprop till MaI gyarerna från konungens af Italien hög qvarter. 9