Göteborgsposten – 12 juli 1866, sida 2

rv skämtsamma ord, hon ler och så är äfven sorgen glömd. Gunnar hade gjort sig i ordning till en tadsresa. — Nu vill jag fara sjelf, sade husbonden, a kan Aslag sköta gården så länge. Jag blir vil borta så der omkring en vecka, kan jag tro, och så får jag se huru han reder sig under udana omstindigheter. — När han sedan kommer hem igen sl ull aan få veta alltsammans, sade Aslag, och så lir det bröllop om nagra veckor. Gunnar har rest, och den blå himlen har un liksom hviltt sig öfver Hanugen. Huru nycket Lif än höll af sin far, tycktes det dock om om hon andades lättare nu då han var sorta; men hon sitter dock i djupa tankar, när aon är ensam, och far upp hvarje gang någon ör vid dörren. Aslag är deremot gladare och ncra uppsluppen än någonsin, skämtar med Lif ir hon är allvarsam, sjunger och är så vänlig, tt hon hvarken tänker på sig sjelf eller på: in sorg när han är inne. j En dag kom han springande in till henne: i stugan. ; -—— Hejsan, flicka, nu skall du få höra på nagot roligt. Du iär bjuden på bröllop i dag nos Nils Aakreim! (Forts.)