Göteborgsposten – 12 juli 1866, sida 1

— Jag skulle vilja veta hvad far skall I säga när han kommer hem och far veta detta? ade hon. Aslag vaknade liksom ur en dröm vid dessa ord. Nej, icke ett ord derom till din far, yttrade han hastigt och liksom drog sig bort ifrån henne. I — Men hvarför icke? frågade hon förvånad. S — Du måtte ej komma ihåg huru en tattare står anskrifven på landet nu för tiden, Lif? Tänk blott om han plötsligt finge veta att on sadan friat till hans dotter ... Han skulle jaga bort mig på ögonblicket. Nej det är bäst att vänta med att berätta det för honom tills fram på våren, så blir både sinnet mildare och han kan äfven hu lärt känna mig och fått mera tillit till mig. Icke heller må vi säga honom det på en gång utan förbereda honom derpå. Lif betraktade honom tillitsfullt. — Ja, som du vill; men jag har ofta tänkt på något som förefaller mig så underligt, — ja du ma icke bli ond på mig derför att jag siger det — men jag tycker att ju liingre du blilser här, dess mera afliigsnas jag från far. Hvaraf tror du att det kommer sig, Aslag? Han log och tryckte hennes hinder.