Göteborgsposten – 10 juli 1866, sida 1

ej du kunnat hittat på något värre om du ock varit den onde sjelf. Han slog till kon och gick hastigt bort; men Guro stod ännu länge vid vägkanten och ropade efter honom: — Lycka på stadsresan, min son, lycka på resan; kom ihäg ditt löfte, Aslag Braaten! Ingen Romanisjäl har ännu brutit sitt ord, och jag skall påminna dig derom så länge du lefver. Då hon ej kunde se honom mera, viinde hon sig om och stultade samma vig tillbaka som hon kommit. — Ha, ha, skrattade hon för sig sjelf, tänk om han nu kunde locka Lif med sig! Det skulle smaka, det, Gunnar Haugen! Jag såg huru det slog an på honom! Den gnistan skall ej ligga länge förrän den slar ut i full låga. Spådde du sannt gamla Guro? V. Då Aslag kom tillbaka från staden, var han åter, när han befann sig ensam med Lif, helt och hållet samma skämtsamma och pratsamma yngling som förut. Denna resa, sade han, hade uppfriskat honom både till själ