Göteborgsposten – 10 juli 1866, sida 1

lir så ifrig; men jag vill ej att du som ir så god skall fördöma dem — liksom alla de andra. Jag har sjelf, ser du, lefvat ett helt ar bland tattarne och följt deras vanor, men det må jag erkänna, ett friskare lif finnes icke på hela jorden. — Huru skönt är icke fjellet en doftande sommarafton! Och så att flacka omkring fran dal till dal under sång och löje och ha hela verlden till sitt hem! Och han utmålade ett lif så skönt och så lekande, så vildt och dock så herrligt att hon blef varm om hjertat vid att höra det. — Herre Gud! hvad verlden dock måtte vara stor! och jag som suttit här på Haugen och aldrig kommit längre. — Ja du må väl säga, att den är både stor och vacker, Lif! Lif föll i djupa tankar; slutligen drog hon en suck, log och yttrade: I — Du är dock lycklig som sett så myeI ket af verlden, Aslag. — Men, fortfor han, I huru kunde du komma tillsammans med sådant tolk som tattarne?