Göteborgsposten – 9 juli 1866, sida 1

både i godt och ondt och som ej unnat mig så mycket som en bit mat då jag blott trodde att du var mer i behof deraf. De stulo dig från mig då du ännu var ett litet barn, men jag skydde hvarken fara eller möda, hvarken svält eller törst tills jag återfann dig och fick dig iter ut i solljuset; hur många gånger har jag oj burit dig på ryggen öfver fjällen, hur ofta har jag ej svept in dig i mina egna kläder för att du ej skulle bli våt medan jag frös i snöstormen, och för allt detta vill du så löna mig? De ha jagat bort mig, de ha sparkat och hånat mig allt för din skull, men jag har vakat öfver dig, och nu vill du ej mera kännas vid din moder? Hon dolde ansigtet vid hans bröst, et och jemrade sig. Tyst, mor, svarade han och sköt henne försigtigt at sidan; det är sannt hvartenda ord, men jag har det måhända nu bättre hos de främmande än hos dig. i