Göteborgsposten – 9 juli 1866, sida 1

men öfver ryggen på kon; nu lät han också hufvudet sjunka ned på armen. Han svarade ej ett ord; men man kunde se huru upprörd han var. Det lossnade nu en sten uppe på illel, rullade larmande nedåt och störtade ändtligen utför ett djupt svalg. Aslag stirrade upp och var nu krithvit i ansigtet. du stenen, mor? fragade han med låg stämma; det är du som ocksa ryckt mig loss och nu viltrar jag beständigt längre och längre ned, men det sista fallet blir dock det djupaste. Derefter vände han sig om och dref kon framför sig. Guro blef staende ett ögonblick och ropade efter honom, men han hvarken svarade eller vände sig om. Då började hon gråtande att följa efter honom, i det hon än välsignade in förbannade honom, in bönföll än hotade. Aslag saktade sin gång och slutligen hann hon ånyo upp honom. Hon hakade sig nu fast vid honom, lade hufvudet intill hans bröst, gret och jemrade sig. — Aslag, käre son, skola vi skiljas åt på detta sätt? Hon var nu så smekande och ödmjuk att man knappt skulle kunnat igenkänna den gamla Guro. — Och jag som slitit och släpat för dig ända ifrån din födelse, som arbetat för dig