Göteborgsposten – 9 juli 1866, sida 1

med begge händer och brände honom in i själen med sina flammande blickar. — Vet du hvarför du skall hata dem af ditt innersta hjerta? ropade hon och skakade händerha. Emedan de också hata dig och sitta dig i samma klass som de vilda djuren; emedan de trampa dig under fötterna som om du in smutsen de tramej skulle vara mera värd pa. Ha, ha! dessa menniskor kunde ha skäl att vara tacksamma om de blott hade en droppa tatarblod i sina ådror! Det är varmt, det är adeligt blod, mitt barn, och dock våga dessa slafvar lägga både rep och kedjor på oss. Tatare äro ej så lätta att ha att göra med, Gunnar Haugen! Vi skulle narra dig, eländige bonde, och vi kunna trolla lifvet både af dig och dina barn om vi blott ville! Ja, du skall hata dem, hata dem så länge du har en blodsdroppe i dina ådror. Men du är ingen äkta Komanisjäl, Aslag; du vill skämma ut slägten, men akta dig för det, barn! Nej, då var din far en annan karl — både med eld i ögat och blodet, fastän dessa eländiga bönder, likväl slutligen togo lifvet af honom! Han förbannade dem så länge han kunde andas! Hör du det, vanartige son, han förbannade dem och ej sin egen mor. Hennes ögon gnistrade, och hon skälfde öfver hela kroppen. Aslag hade lagt ena ar