Göteborgsposten – 7 juli 1866, sida 2

Rättegångs-och Polissaker. Poli-kammaren. Fonågra dagar sedan lyckades poliskommissaien Kant att förmå en uf de pojkar, hvilka man missinkt för att sietl. Juni månad ba anlagt eld i ett hus vid Ranvgströmsliden, hvarom förut blifvit i denna tidning nämnt, att erkänna, det han verkligen anlagt denna eldsvåda. Det är en 10-åring, trasigt klädd och barfota, vid namn Curl Johan Kristensson, som här varit framme. Han är son till en torpare från landet, hvilken nyligen flyttat in till staden och som å många andra bärstädes alldeles försumma sina barn, hvilka växa upp till plägoris för samhället. Gossen som råkat tilisammans med den alldra värsta sorten al små förbrytare af hvilka Masthuggsbergen, Majorna m. fl. nejder hvimla, är väl ännu icke alldeles så förhärdad som dessa, utan hade redan i förra veckan för hr Kant omtalat att åtskilliga andra pojkar begått några inbrottsstölder. En pojke vid namn Albin Larsson och en annan C. J. Lindstrom, hvilken har namn om sig för att vara den värste af hela sällskapet, hade derföre i Söndags gifvit honom en extrajudiciel bestraffning med den påföljd att både näsa och mun farit i blod och ögonen till hälften Ligenmurats på gossen Kristensson. Inför poliskommissarien Kant hade han, såsom nämndt, sedermera äfven erkännt att han gjort ifråguvarande brandanläggning. Dessutom hade han med en annan pojke, en fjortonåring vid namn Axel Johansson, talat om såväl att anlägga eld på det ställe der de sedermera verkställt sitt uppsåt som i smeden Westerlunds hus, ett vhyggligt ruckle som ligger straxt till venster om Rangströmsliden. I källaren, der elden var anlagd, hade såväl Kristensson, som Johansson och Lindström legat elt par nätter. De kände derföre väl till lokalen. Då de beslutat sig att tända eld hade ej den ofvannämnde Lindstr jm arit i deras sällskap utan befunnit sig ofvanför i lilen. Kristensson begaf sig längst in i källaren och Johansson räckte bonom en antänd fosforsticka, hvilken K. stade i en längst fram i källaren, som der år ytterst låg, betintlig hög af hyfvelspån m. m. K. kastade derefter ännu en tändsticka i spånorna, hvarefter de båda aflägsnade sig. K. pastod sig icke ha haft för afsigt att tända på huset Detta var den berättelse gossen algaf i poliskammaren. Att den dock ej var fullt sanningsenlig, finner man deraf att han förut för kommissarien Kant erkänt att han sjelf mot en sten tändt sosssorstickan. Axel Johansson, hvilken var begåfvad med förmågan att gråta verkliga tårar påstod att allt hvad Kristensson berättat var osanning och att han icke ens vetat om brandanläggningen. Tändstickor hade kan aldrig på sig utom -då han rökade?, hvilket han dock sedermera förklarade sig aldrig göra. Lindström förklarade sig också vara oskyldig; han hade sedermera hört Kristensson omtala att det varit denne som anlagt elden. Alla tre pojkarnes mödrar voro vid förhöret närvarande. De visade sig besitta detta slags djuriska kärlek för sina barn, som väl vill skydda dem mot en hotande yttre fara, men deremot är alldeles likgiltig deras inre beskaffenhet. Isynnerhet tog Lindströms moder honom i försvar på ett så oförsynt sätt, att hon måste utvisas ur sessionsrummet. Målet uppsköts på åtta dagar och Kristensson samt Johansson inlörpassades till cellfängelset.