Göteborgsposten – 7 juli 1866, sida 1

Article Image
tagligen kommer att blifva nödvändig, icke så mycket öfver de resp. budens noggranna ut-! rättande af dem anförtrodda uppdrag, ty dettal sker, eller bör ske, fullkomligt exakt genom de af buden aflemnade qvittenserna, utan deröfver att buden verkligen finnas att tillgå på de åt dem anvisade stationerna. I närheten af dej: flesta at dessa finnas nemligen vissa lokaler, hvilka ha en särdeles magnetisk dragningskraft för törstiga själar och hvarföre skulle det icke finnas sådana bland stadsbud så väll: som bland — droskkuskar? Ett stadens barn skall väl alltid, huru föga behagligt det än kan vara, falla på den iden att uppsöka nämnde själar invid sjelfva förfriskningskällan, men detta torde bli svårt, ja, omöjligt för i stadens inre historia obevandrade resande och för dessa skola stadsbuden säkert icke bli af minsta nyttan. Resande!? Ja, hvar äro de nu dessa 800,000 resenärer, hvilka våra vänner i hufvudstaden voro beredda att mottaga med varma servietter och förhöjda hyror, och af hvilka åtminstone någon del borde ha passerat den stad, hvilken en af våra danska bröder (gran nar kallades de stelt nog helt nyligen vid en viss skål å en viss jernvägsinvigningsmiddag) i en korrespondensartikel till en af Köpenhamns större tidningar artigt benämner: Göteborg — de stolta drömmarnes stad, den stad, som varit tänkt som det förenade Nordens hufvudstad, och som, om den än aldrig når en sådan heder, dock alltid skall vara en at Nordens rikaste och driftigaste handelsstäder. Ja, hvar äro de? I Stockholm? Nej, åtminstone heter det så i alla korrespondenser och i samtlige hufvudstadens tidningar. Icke heller ha de passerat härigenom. ÅIuru vet han det? spörjer kanske någon frågvis ungdom. — Var lugn obetänksamme yngling, för oss är ingenting förborgadt, när sol skiner på fästet, när natten sveper sina skuggor kring land och haf, i regn och tö, i frost och snö, öfverallt och alltid, ute och innan, när du slår upp dina sköna ögon och när du sluter dem, äro våra osynliga tjensteandar verksamma, vi veta allt, se allt och tala om allt! Åh, nej! Sansa dig, icke allt! Visserligen har man då och då kunnat observera en och annan grupp af män och qvinnor hvilka betraktat herrligheterna inom de stora butikfönsterna å våra Hamngator med en ihardighet och ett intresse, hvilket det icke behöfts mycken skarpsynthet för att kunna tillskrifva en icke-inföding, men några karavaner af den sorten ha hittills icke kunnat upptäckas, åtminstone icke af invandrare utan beklagligen har detta då varit utvandrare, landets egna barn, hvilka kastat en sista afskedsblick på det land, hvilket de icke ansett tillräckligt rikt och gilvande för att de der skulle kunna lefva, men dit de dock — hvem tviflar väl derpå? — en gång med bitter ånger skola längta tillbaka, om icke för annat, så åtminstone för att få kunna dö bland egna landsmän, kunna få hvila i Sveriges gamla jord, den deras förfäder i sitt anletes svett men med gladt mod brukat och hvaraf de också haft sin torftiga, men tillräckliga bergning, innan de genom lockande förespeglingar förmåddes att öfvergifva densamma. Att strömmen af resande något längre fram blir betydligt större torde emellertid kunna tagas tör gifvet, ju mera ryktet om det lyckliga resultatet af industriutställningen hunnit bli allmänt kändt inom Sverige. Vi taga för afgjordt att hvar och en, som kan disponera erforderlig tid och tillräckligt kapital, icke skall sky några uppoffringar för att kunna få se vår sköna Mälardrottning, i hvilken alla främlingar bli pinkära, i all sin glans. Det vore i sanning önskligt om, i likhet med hvad i Köpenhamn och Norrköping skett, tillfälle bereddes för arbetare älven på andra platser att för billigt pris kunna göra en sådan resa. Tack vare Göteborgs Musei och en enskild persons frikostighet ha visserligen i dessa dagar tilltälle beredts för ett tjugotal arbetare härifrån att besöka utställningen, men säkerligen finnas ännu flera som både skulle ha stor nytta af och gerna skulle vilja uppoffra en måttlig summa på en sådan färd, hvilken, ehuru den säkerligen för honom i ordets egentligaste mening skulle bli en lustfärd, dock i sina följder skulle visa att den ej varit blot til Lyst! Om vi också icke ha ett vetatsråd att sätta i spetsen för en dylik färd, så vore det dock märkvärdigt om i en stad, der företagsamhetsandan firat så stora triumfer, icke ett spekulatist hufvud skulle talla på en så praktisk ide. Tack vare den allt nivellerande, allt förbättrande tidsandan, skola de många förväntade resande icke nu som för ej långt tillbaka behöfva att i brist på tak öfver hutvudet vanka omkring på gatorna nattetid, kanske under ösregn. Den resande skall nu här finna många komfortabla, nästan oklanderliga

7 juli 1866, sida 1

Thumbnail