Göteborgsposten – 6 juli 1866, sida 1

Hon reste sig och räckte honom handen. — God natt da. Lät mig nu se att du sofver godt, sa att du kan vara rask till imorgon. Hvad du är god, svarade han i det han tryckte hennes hand och såg in i hennes ögon; vill du bedja för mig, skall jag nog få sofva. Då Lif kom in i stugan satt Gunnar och täljde. IIan följde henne med ögonen, tills hon uter satt in boken i skapet. — Du var länge inne hos Aslag i afton, sade han. — Jag har list för honom, svarade hon. — Jaså. Men hvad talar han vanligtvis om, när ni två äro allena? — Blott om hvad som iir godt, svarade hon, men blef dock något förlägen i detsamma, och blodet for upp i kinderna. Det var första gången hon dolde nagot för sin far; men hon sihagkom hvad Åslag lagt henne på hjertat, och i alla fall säger jag dock blott hvad som (är sannt, tänkte hon. Gunnar lade icke vidare märke till hennes ord, utan satt fortfarande och täljde. — Då han kom rann tungan som vatten genom ett sall; men nu får man nistan ej ett ord af honom och det förefaller mig besynner