Göteborgsposten – 6 juli 1866, sida 1

Han sattade hennes hand och sag henne trofast in i ögonen. I — Men jag är helt illa till mods i afton, utertog han efter ett ögonblick och sug uter ned mot goltvet — Skall jag lisa litet för dig? frågade hon sakta. — Nej, nej! stammade han och flyttade längre bort, liksom hade han blifvit rädd för nagot. — Jo, läs litet, så är du snill, sade han efter en stund, och Lif gick ut samt hemtade boken. — Jag minnes fran mina barnaar ett stycke om en son, som lemnade sin fader, fordrade ut sitt arf och blef en olycklig menniska; men så kom angren öfver honom, han vände tillbaka till sitt hem och fadren tog honom uter i sina armar, läs det för mig, om du kan finna det. — Jo, det stycket kinner jag vil, sade Lif och bläddrade i boken. Här det. Och hon läste med hög och klar stämma parabeln om den förlorade sonen. Aslag satt och lyssnade och tär efter tär rann ned öfver hans kinder. I — Tack skall du ha, sade han slutligen. men nu mäste du gå. Jag vill gerna vara ensam en stund.