Göteborgsposten – 5 juli 1866, sida 1

Gunnar med ena och Lif med andra handen och begge tva voro lika fast. Men sjelf stod han midt emellan dem och skrattade med det ena och gret med det andra ögat. När Gunnar var närvarande var han ödmjuk och uppmärksam, höll sig på afständ i en vrå af rummet och talte blott obetydligt, men hörde desto mera efter hvad som sades. Han var flitig och uthållande i sitt arbete och visade sig aldrig missnöjd när hans husbonde gaf honom något att beställa. Var han deremot ensam med Lif, hade han ett helt annat humör. Då skrattade och skämtade han, då gledo ordena från hans tunga som fötterna utefter isbanan, då tindrade de stora svarta ögonen, och han berättade och berättade så att hon lät stickningen som hon höll på med falla ned i knät och blott stirrade på honom. Han berättade om trakten österut, om björnen som han varit i kamp med, om de höga fjällen der han jagat efter renen och om staden med de stora husen och den bullrande menniskomassan på gatorna. Lif satt och lyssnade, och det var likasom en frisk fläkt utifrån som kom och slog emot barmen, likasom något lockade och sjöng för henne. En längtan efter omvexling infann sig och hon tyckte för första gången att IIaugendock var en liten plats och att det måste vara en glädje att — om också blott för en enda