Göteborgsposten – 4 juli 1866, sida 1

göra dig rädd utan att du visste hvarföre. Kärringen sag för öfrigt ut att ha vandrat bade om natten och dagen, i storm och i lugnt våäder, på fjällarne och vid hatsstranden, ty de härda anletsdragen hade blifvit mörkbruna af luften. Men hon sag också ut att kunna trotsa en vinternatt i köld och snöstorm uppe på fjället; ty när hon stödd mot stafven vandrade framåt, mager oah lutande, liknade hon blott en blodlös skugga, som hvarken vind eller viider kunde bita på. Aslag kände igen kärringen och sneglade i detsamma uppat det ställe der Gunnar stod och gräffde. Derefter gick han till henne. — Viilkommen i tjensten, min son, sade hon med ett grin — Ta mor, svarade han och skrattade; men vi få gå längre nalat gärdet för utt inte den gamle lurifaxen deruppe skull sa ögonen på oss. Ja, du ma tro att vi allaredan pratat om mänga saker, han och jag. — Han kände alltsa ej igen dig? IIurudant var för ölrigt mottagandet? Sprang han inte upp som stucker al en orm da han fick ögonen på dig? Sträckte han ej ut händerna för att gripa dig i bröstet? Ha, ha — han skulle blott ha vetat att du var al slä och han skulle ha velat krossa dig på ögonblicket.