Göteborgsposten – 4 juli 1866, sida 1

så Men det är icke första gången du spelar kort med en strykare, du, Gunnar Haugen; akta dig att du ej nu får alla småkortena på din hand! Du får blanda väl och passa noga på spelet! Men hvem tror du lika väl får trumfena, Gunnar? Det far jag — jag, du, — men inte du, din stackare! ba han yttrat detta spottade han efter Gunnar, svängde sig omkring på klacken, skrattade och kastade sig derefter åter på sängen. Två dagar derefter var Aslag i fullt arbete på Haugen. Gunnar och han höllo på att uppbryta en aker. Aslag var s lsatt ett stycke ifran Gunnar. Plötsligt hörde han något som liksom hvisslade efter honom. Det var en qvinna som stod på andra sidan af inhägnaden och sträckte sig på tärna för att kunna se in på gärdet. Hon var kort och hopkrumpen, med nagra testar tofvigt, gräsprängdt hår, som stucko fram under en dålig duk hvilken hon virat rundtomkring hufvudet. Hon hade låg panna och tjocka, utstående ögonbryn, under hvilka lägo två runda, mörka ögon, som du kunde vara viss på alltid sneglade på dig, men hvars blickar du likväl aldrig kunde upptanga, och som iän dolde sig i de djupa ögonhålorna, än åter liksom trädde ut ur hufvudet och rörde sig fram mot dig. Det var kattögon, eldkulor som lyste i mörkret, ögon som kunde