Göteborgsposten – 4 juli 1866, sida 1

Aslag såg förundrad på honom, böjde sig fram, fattade hans hand och tycktes vara så rörd att han ej kunde tala mera. Gunnar drog handen till sig. — Det är ej något att tacka för ännu, sade han; ingen vet hvad dagen bringar förrän solen är nere, men ett vill jag säga dig med detsamma, och det är att det är en lång vig mellan ÅIIaugen och byn, och du skall lofva mig att ej göra den kortare. — Jag förstår hvad du menar, och det lofvar jag. — Godnatt! Gunnar hade knappt slutit till dörren efter sig förrän Aslag sprang upp ur sängen, slog sig på benen, hoppade och dansade rundtomkring 1 rummet, som en galning. — Nej, så skulle du bita på kroken, du ocksa, Gunnar Haugen! Jag hade ej trott att det skulle gå så snart. Ha, ha, du skulle blott ha vetat något, du! Derefter stack han händerna i byxfickorna och började att stirra upp och ned ät väggarne. — Jasa, det är således här du skall bo och vara den nye gårdsdrängen på Haugen? Ja, ja, det är då alltid bättre än att flac omkring i snö och blåst med de andra strykarne och a knappar! Det går dock unlerligt till här i verlden: idag så, i morgon re