Göteborgsposten – 3 juli 1866, sida 2

A A l— T—Aaf — — — Tack sjelf. Lif gick, och Aslag sag efter henne tills hon väl kommit utom dörren. Da rynkade han pannan, kastade sig bakut med händerna under hufvudet. Den der, sade han för sig sjelf, kan man veckla som en tråd om fingret. Jaså, du får sålunda ge akt på din mun, Aslag, och ej låta den löpa alltför mycket; det var ju väl att jag fick veta det. Han låg stilla en god stund bortåt. Snart börjar detta bli tråkigt, mumlade han och kastade sig på sidan; skall jag på detta siätt bli liggande hela dagen och bli styf i sängen — — nej detta blir likväl inte fullt så roligt som jag tinkt mig det. Kunde blott mor komma och hålla mig sällskap, annars blir jag snart led vid alltsammans. Nu vill jag försöka att sofva. Då det led mot aftonen kom Gunnar åter in och gaf sig i samspri ak med honom. — Dpu heter Aslag? sporde han utan att se på honom. Ja. — Hvem har du det namnet efter? — Jag vet inte. (Forts.)