Göteborgsposten – 3 juli 1866, sida 1

hade hon aldrig talat förr. Han lade försigtigt hennes hand i sin och yttrade: — Katten vet nog för hvem han smilar. Vakta dig mitt barn, det är ej allt guld som glimmar. Lif teg och satte sig. Litet derefter yttrade hon: — Jag trodde blott att det kunde komma att hvila tungt på samvetet om man jagade en som längtade efter ljus ut i den mörka natten, och man plägar heller icke rifva af det löf som är färdigt att spricka ut. Gunnar stirrade på henne. — Hvem lärde dig att tala så? sporde han. — Åh. det föll mig nu så in, svarade hon. Gunnar lade hufvudet ned mot bordskifvan och mumlade för sig sjelt: — Hm — han var lika mörk och svart och han hette äfven Aslag! Herre Gud, låt mig nu ej begå en dubbel synd! — Han sade dig väl ej hvem han hade detta namn efter? frågade han plötsligt utan att se upp. — Nej, det gjorde han ej. — Jaså! — Du skall ej jaga den som längtar efter ljus i den mörka natten! Jag skall sjelf tala med honom i morgon,