Göteborgsposten – 2 juli 1866, sida 1

och man behöfver ej vandra långt förr än man får höra talas om honom. Ja, den som kunde vara så lycklig att blifva här för beständigt; men 1 morgon skall jag åter ut i regn och storm, och jag vet ej hvart jag skall vända min gång eller hvar jag skall få något arbete ifrån. Lif satt och petade på förklädet. — Du kan väl något af hvarje, du, kan jag tro, sade hon slutligen, och i så fall är det väl ej så omöjligt att du kunde bli qvar här en tid och hjelpa far. — Hvad säger du? Nej, nu narrar du mig blott; men det skulle du ej ha gjort, ty jag mente allvarligt. Oh, hur jag då skulle slita och släpa, och jag skulle ej kräfva så mycket som en enda skilling, blott jag fick maten och tak öfver hufvudet. — Jo, det var verkligen mitt allvar, svarade hon, ty just som du kom satt jag och talte med far om att han borde söka sig litet hjelp nu då han börjar bli gammal. — Ack, kunde du utverka något sådant för mig, skulle jag ej glömma det så länge jag lefver! Du ser så god ut och skall nog också tala med din far och lägga ett godt ord för mig; du skall säga honom huru ondt jag nu sliter och tala om 1ör honom allt som du nu vet.