Göteborgsposten – 2 juli 1866, sida 1

mig? Det var också en sådan ovädersnatt den gången, och Aslag — — att det nu också skulle träffa sig så! Herre, förlåt mig mina skulder, och fräls oss alla ifrån ondo. Han bad med hög röst Fader vår, och när han slutat så bad han det omigen. Lif satt emellertid inne vid sängen hos den främmande. Han hade satt fatet ifrån sig och tackat för maten; men hon höll ännu ljuset framför honom. Så började de att samspråka. — Och voro de äfven elaka emot dig i den andra bygden? sporde hon. — Åh, jag kan ej klaga; men äfven der måste jag flacka från gård till gård; var det ej mer att rörtjena på den ena, så — bort igen till den nästa, och på det sättet har jag nu drifvit omkring år från år som ett annat herrelöst djur och har aldrig egt mera än jag kunde lägga här i byltet; ja, det är sanning det! Men det är nu heller ingen som frågar efter mig; sådant är somligas öde här i verlden. I Han suckade och Lif såg medlidsamt på honom. Du måste dock vara lycklig som har en sådan far, fortfor han, och du håller väl också rätt mycket af honom? — Ack ja! — Det är också en mycket hjelpsam man,