Göteborgsposten – 30 juni 1866, sida 2

En utflykt till Jonsered. Till Red. af Göteborgs-Posten. Insändaren, som i likhet med mången annan underordnad tjensteman sällan får tid till utflykter, lyckades midsommarsdagen utverka sig tillständ till en Justtur åt Jonsered, men som jag ingalunda hör till de lyckligt lottade individer, hvilka när och hvad som helst åtföljas af en späckad börs, nödgades jag lösa biljett till en 3:dje klassens kupC. Redan denna omständighet hade så när tillintetgjort den förut vaknade bågen för resan, hvilket icke bör förundra någon, som i likhet med ins. fått erfara hvad det vill säga att en halftimmas tid, i några och tjugo graders värme, stå svettdrypande inklämd bland en tä sammanpackad solkhop vid biljettkontoret å jernvägsstationen, knuffad till höger och venster och nära deran att halft lemlästad gå miste om de biljetter, för hvilka man underkastat sig allt detta obehag. Detta pler dock icke, tack vare mina armars tjenstbara skick, mitt öde. Många voro hkväl troligen de som med oförrättadt ärende måste återvända hem, och på samma gång afstå från en angenämt tillbringad stund i naturens sköte; ty jag måste tillstå att grupperingarna i den vackra skogsdungen på den gröna griäsmattan för den uppmärksamme betraktaren erbjöd en tafla af ganska gripande effekt: här sammanträskede individer ur nästan alla samhällsklasser, hvilka utur medhafda förråder sökte hemta vederqvickalse, utan att, trots det ringa asständet grupperna emellan, sinna sig generade af hvarandra. Häraf skulle kunna dragas den glädjande slutsamsen, att göteborgarne, som länge varit ansedda för ett af högmod och rangsjuka pösande folk, numera närma sig ett öfvergangsstadium. Hvad som i hög grad förhöjde effekten, voro de vackia sängkörerna, som exeqverades från skiljda håll i skogen. Bland dessa förtjenar att framhållas en qvartett, bestående af medlemmar af den för kort tid sedan upplösta folksängföreningen i Göteborg. Men det är icke länge det förunnas oss dödliga sådana till känslan talade ögonblick. Den oblidkeliga tiden, som i det prosaiska lifvet ofta är lång nog, flyger så att säga sin kos, och vi tvingas af oms digheternas omutliga krat till våra hvardagliga värf. Midsommarsdagen nalkades sitt slut, hemiesan skulle