Göteborgsposten – 30 juni 1866, sida 1

gelse och besvarande som vederbör, ensaldeligen fråmstållda af krönikeskrifvaren. — Jungfrur och ras på Rädhusgården. — Norska teatersällskapet: De Nygifte. — Prof. Nicolas och la belle Ulenek. — Fräsor och svar. — Första, andra och tredje seancen. Puh! Åh, pu—u—uh! pustar grossören, i det han låter den äkta, veritabla toularden arbeta i sitt anletes svett; puh! flämtar det unga förhoppningsfulla grosshandlareämnet, då det vankar Södra Hamngatan utför med postboken halft kascherad under rockskörtet; puh! stöna beväringsgossarne och rekryterna på Heden, trampande första tjäten på ärans bana, och till en början offrande sin svett på ärans altare; puh! framstånka de hederliga köksorna, der de, kånkande den tunga torgkorgen på armen, förflytta sina frodiga jag från Fisktorget till den husliga härden, köksspiseln, i korus uppstämmande den bekanta reträngen: Jesses! Ja tror ja störtar! ; och puh! slåsar slutligen krönikeskrifvaren, der han sitter, halft frestad att bedja sina ärade lasarinnor om ursäkt för det han liksom den der artige bresskrifvaren ser sig nödsakad att uppteckna veckans tilldragelser i — skjortärmarne. Hvad menniskan ändå är oförnöjd! Fjorton dar ha knappt förflutit sedan minst haltva Sverige och bestämdt hela Göteborg uppstämde de ynkligaste klagovisor öfver det välsignade ösregnet, och nu då Solguden i allt sitt majestät allifrån morgonen intill aftonen länkar sitt gnistrande spann öfver den azurblå vädjobanan, nu då termometern i skuggan visar ända till 27 grader, nu då vi ändtligen lått det vi så länge suckat efter eller en sommar, så grann att vi endast behöfde oss några orangeeller cypresslunder, en och annan liten grupp lagrar och pinjer för att kunna drömma oss in i la bella Italia, nu krypa vi som bortklemade morsgrisar ihop under missmodighetens en-tout-cas och sucka: -ÄÅhjiamej, hvad här börjar bli hett! Nej, pass go vänner, nu han J fått hvad J så änge längtat efter, en sommar sådan den var i den gamla goda tiden, nu är det inte värdt att pjunka! För pocker, J ären ju allesamman ättlingar af de gamle vikingarne, för ivilka köld och hetta voro idel lapprisaker! Vi skrifva i dag den 30:de Juni! Hvad denna dag har för betydelse inom aflärsverlden det behötva vi väl inte säga, en uppmärksam observatör skall måhända under törmiddagens lopp kunna märka det på den ökade lilligheten å vissa af våra gator, den till sin höjd uppdrifna rörligheten hos vissa ul de verksammaste och nödvändigaste kuggarne i det stora affärsmaskineriet. Vi för vår del inskränka oss till fromma önskningar. Vi önska att allt måtte gå som det vore smord!, att ingen må bli kuggad och att endast en 100:del (så blygsamt!) af de stora summor, hvilka i dag omsättas, låge törvarad i vår portmonnä. En herrligaro Midsommar än den vi år haft nöjet att njuta at, har man här icke kunnat påminna sig. I Söndags, Midsommarda gen, var också staden i ordets egentligaste bemärkelse folktom, särdeles längre fram på dagen: Ty öde voro gatorna och torgen, På Hjeltekungens stod sken solen klar, En hvar sökt glömma mödorna och sorgen Och glädjens känslor väcktes hos en hvar. Det låg ett uttryck hela denna dagen Af lust och glädje i hvar menskoblick, Melankolin var fattad uti kragen, Längst in i hjertats skräpvrå låg den slagen Och ej ett ögonblick den knysta fick. Knappt morgonsolen hann ur hafvet stiga, Förrn ut till landet halfva staden drog. Hvem hade lust att solo gå och bliga Då himlens azur så förföriskt log? Se ångarne, de större som de smärre, Hvad menskolaster som de frakta fram! Och extratågen seen! Det är än värre: Var god och trampas ej på tårna, herre! Låt bli å fpötts!4 Nå, ska hon med, madam l! Och dagens timmar flykta som sekunder, Snart solen dalar uti vester ner, Med sinnet uppfylldt af Naturens under