en sådan natt; men jag tror det är bäst att du skjuter bommen för dörren, barn! Lit reste sig för att verkställa detta, men hörde i detsamma något som prasslade derutanför. Ilon stirrade ut i mörkret, men kunde ingenting se. — Är der någon? ropade hon. I — Ack, IIerre Gud! slåpp mig in, annars tryser jag ihjel! hörde hon någon yttra i jäm rande ton, och en genomvåt karl med ett bylte som hängde ötver nacken vid en stat uttade i detsamma in i stugan. Gunnar gick fram på gollvet tör att betrakta den mmande. Ilan såg ut att vara omkring tjugo ar, oaktadt han nu stod der både krokig och Skälfvande. Ånsigtet var brynt at luften och håret var stylt och ramsvart; men sjelfva dragen kunde Gunnar ej rätt så ögonen på, emedan den främmande beständigt lutade huivudet nedåt. — Gud bevare oss för ett sådant väder, sade han och skakade sig, men här är både godt och varmt! — Sätt dig der på spiselkanten och se till att du kan bli litet torr, sade Gunnar, i det han strök platsen ren. Den främmande gick dit och satte sig. — Ilvarifrän är du? fortfor Gunnar och kastade några vedträn på elden.