Göteborgsposten – 29 juni 1866, sida 1

honom. Lif var ljushårig och hade klara blå ögon, som tillitsfullt blickade framför sig. Der hon blyg och stilla tramgick var det som om solen följde med. Ingen i bygden kände Gunnar, och ingen visste hvem han var eller hvarifrån han kom mit. För tio år sedan hade han första gån gen kommit till den trakten, hade köpt stället norrut under fjället och bodde nu långt iträn menniskor, ensam med sig sjelf och sina tan kar. Deras beskaflenhet var det ej lätt att t reda på; men det gissades nu än på ett. än på ett annat, och det var som om folket : bygden kände en skräck för den höge, mörke mannen när han hvarje Söndagsmorgon kon: långsamt gående till kyrkan med sin lilla dotter vid handen och gick lika stilla bort. hvar gång gudstjensten var förbi. En och annan kunde väl beklaga den lilla Lif, som hela dagen blott skulle gå ut och in på Ilaugen och bo tillsammans med den tyste mannen; men när de å andra sidan lade märke till huru glad och förnöjd hon sprang vid hans sida om Söndagarne och de läste i hennes blida klara ögon, så kunde de heller icke tro att någon sorg bodde i hennes hjerta. Det var väl ej så fritt för att många voro nyfikna ut höra och se huru allt egentligen gick till ler norrut på gården; men ingen vågade sig