Göteborgsposten – 29 juni 1866, sida 1

LIF. Öfvers. fr. Norskan. I Har du någonsin hört talas om Gunnar Haugen eller om hans dotter Lif med de fladdrande röda banden i hårflätorna och som alltid satt vid sin faders sida i kyrkan och ej kunde begripa hvarför hon beständigt kude tårar under predikan? Kom, sätt dig ned så skall jag berätta för dig litet om dem begge vå! Gunnar och Lif passade tillsammans som fors och elf, som haf och vatten, som den mörka skuggan till den blå himlen. Gunnar var hög och allvarlig som granen på fjället, hård som den klippa som reste sig upp öfver hans gård och mörk som skogen en höstnatt Lif var frisk och fager som det unga björkträdet, vacker som blomstren i ängen och ljus som en doftande sommarafton. Gunnar var bred öfver skuldrorna, hade en hög panna, långt brunt hår och mörka ögon, men han gick beständigt med lutadt hufvud och det var som om det hvilade en tung börda på