Göteborgsposten – 28 juni 1866, sida 3

Man måste använda den största energi för att hålla tillsammans dessa horder, som äro så föga skiljda från barbariet. I ryska armden är man likaledes utan medlidande för tjufvar. Ombord på fartyget hamschatka har jag sett dö under knutpiskan en matros som stulit ett silfverkors från en kamrat. År 1854 kunde jag ötvertyga mig om den fruktansvärda disciplinen inom österrikiska armåen. I anseende till krigstillståndet, bevakades militärgränsen då af kroaterna. Jag dinerade hvarje dag i Orsowa, en liten stad vid stranden af Donau, tillsammans med de österrikiska officerarne. En dag uttryckte jag min önskan att besöka den trakt på andra sidan Donau der Kossuth nedgräft ungerska kronan, när spillrorna af ungerska armåen sökte sin räddning i Tnrkiet. Platsen hade blitvit förrådd och kronan uppgräfd; men jag ville se denna egendomliga graf, och öfverste P... lofvade att följande dag låta föra mig öfver bron som skiljde oss srän den fiendtliga stranden. Men då aftonen kom sade jag för mig sjelf under min promenad: — Om jag skulle gå dit genast? Jag gick törbi vakthuset och trädde fram på bron; när jag nästan hunnit öfver på andra sidan hörde jag en gevärssalva, och på samma gång susade två eller tre kulor förbi mina öron. Jag stannade. Flera kroater störtade sig nu öfver mig, tilltalande mig på ett språk som Jag ej förstod, derefter förde de mig till min vän översten. Denne såg på mig som om han trott mig vara från mina sinnen. — Min herre, sade han, hvad skulle ni göra på andra sidan bron? — Jag ville besöka gratven .. — Nog! ... utan min tillåtelse? Och skiltvakten har ej hindrat er vid början af bron? — Nu tog sergeanten till ordet och yttrade på tyska: — Det var derföre att vi åto middag i vakthuset. — Ah! ni åto middag? utropade öfversten, och under tiden skulle spioner kunnat gå och komma . . . Huru många äro ni? — Fyra man och jag sjelf, sade sergeanten. — Ni skola alla bli fusiljerade! Ötversten närmade sig fönstret, ropade till sig vakten och lät arrestera de brottsliga. Följande morgon blefvo de susiljerade, ehuru jag nästan släpat mig fram på knä för ölversten för att utverka nåd åt de olyckliga, hvilkas död jag utan att vilja det förorsakatNär de sem kroaterna sallit genomborrade af kulorna, yttrade öfversten, som saknade sina soldater och helt och hållet glömde våra nästan vänskapliga förbindelser, vänd till ung: — Och nu, min herre, måste ni lemna detta landtområde inom två timmar eller ock liter jag fusiljera er som spion! — Men öfverste ... vågade jag invända. — På min ära försäkrar jag er det, min herre! En fjerdedels timma derefter hade jag emnat Orsowa. Fem år senare fann jag ötverstens namn på listan öfver de officerare som stupat vid Magenta.