Göteborgsposten – 26 juni 1866, sida 1

— ——— len, oaktadt den var något långsam: jag var tre och en half dag på vägen mellan Göteborg och Stockholm. Det är dock nästan mycket i vårt brådskande idehvarf, då man fruktar för samma öde som Loths hustru, om man ser sig om. Denna gången gjorde jag resan pr jernväg, så som det höfves en son af vår verldsdel och vårt århundrade. Det var långtifrån så intressant som att resa på en rapphöna och ingalunda så vackert som att glida fram öfver de förtrollande sjöarne, men det sick betydligt fortare och var framför allt betydligt billigare. Jernvägarne äro, i likhet med den tidsålder som uppfunnit dem, så prosaiska som möjligt. De gå helst genom flacka trakter, hvilka, som bekant, äro de minst natursköna, de göra ofta en betydlig omväg för att undvika en vacker bergstrakt, de smyga sig bakom städerna och föredraga med synnerligt intresse ljunghedarne på grund af den billiga expropriationen, och komma de till ett präktigt fjäll med vidsträckt utsigt, så gräfva de sig hkt mullvaden en gång under det i dimma och mörker. För den som blott är van att resa på jernbanan mellan Kopenhamn och Korsör och från Kiel till Altona, måste dock vägen från Malmö till Stockholm vara en fullkomligt pittoresk tur. När man på middagen kl. 2 med bantaget afreser från vår skanska grannstad, har man ett par timmars väg genom fullkomlig dansk natur, men efterhand och ju längre man kommer i Göingarnes land förändras utsigterna. Nu börja klipporna att titta fram, björken och granen aflösa boken och eken, och på begge sidor om vägen ser man en mängd sjöar som ha en egendomlig skönhet sramför våra derigenom, att de icke likna en rund damm, utan ha en mängd näs och bugter och, hvad som isynnerhet gör dem förtjusande, otaliga, större och mindre granbevuxua holmar. En inföding från den feta slätten mellan Kjöge och Roeskilde skulle med största förnöjelse kunna göra hela resan ensamv för att lå se en sådan sjö, ja, jag är öfvertygad om, utt till och med den, som har rest i Danmarks vackraste trakter skall låta utrop af beundran bana sig väg öfver hans läppar, sa frumt ban har sinue för naturens skönhet. Det finnes flera ställen på vägen, då man ovilkorligen kommer att tänka på Runebergs ord: , land, du tusen sjöars land, vill den grad hvimlar det här i Göinge härad af sjöar, åar och träsk. På ängarne här kan en dansk, bland andra intressanta saker, för första gången få se en verklig bäck slingra sig i naturliga bugter genom gräsmattan. Hos oss sorla som bekant bäckarne endast i de lyriska dikterna; på våra ängar äro de för längesedan förvandlade till snörräta diken! När man kommer in i Småland, bli äkrarne och boningshusen mera sällsynta och man passerar ofta langa sträckor, som synas både obebodda och omöjliga att bebo. På den kala klippan gror här allenast enbärsbusken, uthållig, envis? och nöjd med litet, som smålåndningen sjelf. Andra sträckor äro tätt bevuxna med granoch björkskog, den der, om den varit fridlyst och icke blifvit svedjad och nedhuggen på det mest planlösa sätt, med tiden skulle kunna oli en källa till rikedom för egarne, men som vanligt på den skandinaviska halfon har man hushällat så illa med skogen, att man endast sällan får se ett större träd. Pa många ställen har man hugg: ned skogen tll lakter och sparrar i tusental och sedan salt dem till ett pris, som knappast ofverstiger arbetslönen, Nu går Jernvägen genom nejden och med den ha nya förhållanden inträdt. For ej längesedan lefde man här ett fullkomligt eremitlif och ansåg det som en hel handelsresa att draga en liten bytta smör och några knippor vildt på en stegkärra till den ett hallt tjog mil bort belägna, närmaste staden. Nu kan ensamt lingonplockningen snart inbringa mera än hela skogen lordom, men den tid skall väl snart komma, då älven småländningen skall vilja ställa andra fordringar på detta hfvets njutningar än hittills. Om aftonen uppnår man Jönköping, hufvudstaden i länet. Den har en vacker belägenhet i en djup dal vid Vetterns strand, ja, den ligger till och med så lågt, att, efter hvad man berättat mig, man då och då skall kunna färdas i gondoler genom gatorna. Här råder ett lifligt uppblomstrande sabrikslis, bland annat finnes har verldens största — tändstickssabrik, och den är verkligen storartad. Men, man må icke tro att den goda staden Jönköping endast Ålefver på tändstickor-, ingenting mindre än det. För att öfverbevisa den okunnige turisten om bans misstag i detta hänseende, höjer det sig tätt invid bangården ett hotell, så storartadt, att Köpenhamn icke eger ett enda som kan ställas vid sidan dera! utan att bli utskämdt. Här intager man aftonmältia och ligger öfver natten för att morgonen derpå fortsätta resan. På de stationer der uppehåll göras, fin1es anordnad en smaklig och billig måltid och i nvarje kupå finnes till resandes upplysning ett anslag, unchällande förteckning öfver alla dylika stationer. Vägen leder nästa dag förbi det från I ver Lykces kamp med konung Albrecht bekanta Falkösing, hvarest å den i närheten belägun Rantens staion frukosten väntar; sedan man välinmundigat den la, jagar lokomotivet åter i väg. På denna tur får man tt begrepp om, hvilka hinder de svenska ingeniörerna