Göteborgsposten – 25 juni 1866, sida 1

Lilla Peg) öfvers. fr. Engelskan. Jag tror att det var den pinsamma och långvariga tystnaden som slutligen förmådde Peg att lyfta upp sina ögon. Hon såg först på armbandet som låg framför henne på bordet, dernäst rundtomkring på de många tysta ansigtena med en skygg, forskande blick. Hvarje öga hvilade på henne antingen i hemlighet eller uppenbart, och i dem alla läste hon samma misstanka mot henne. Hvarje flygtigt, motvilligt ögonkast, hvarje fördömmande eller sorgligt medlidsamma blick sade tydligt: Du är uppdagad! Den vackra rodnaden som utbredt sig öfver hennes ansigte försvann som ett ljus som släckes, färgen försvann från hennes läppar, hennes drag blefvo orörliga och hvita, hon tycktes bli stel och hård som döden. Hon satt så till måltiden hastigt var slutad, och alla skyndade ut ur rummet, den ena efter den andra, lemnande henne ensam.