Göteborgsposten – 25 juni 1866, sida 1

Han stirrade på mig som om han ville sc om det var allvar eller ej. — Du är galen, sade han. — Det må vara med den saken huru som helst, sade jag, men mina penningar iiro lika goda. Skicka bort polisbetjenterna, låt saken blifva nertystad, och jag skall innan middagen skrifva en vexel på summan och lemna or. — Men juvclerna? sade han, etter att ha betänkt sig litet. — Hvad var det för juveler? frågade jag. Det var maken till armbandet, ett diasmanthalsband och en vacker kedja af porlor. ö — Godt, godt! sade jag, ni far aldrig dem tillbaka, det far ni aldrig. Det är derföre bäst att ni antager mitt tillbud. Hvarför skulle jag ej finna dem om jag sökte? ropade han och for upp. — Emedan, sade jag, den som varit sissig nog att begå stölden också skall vara filliv nog att bortskaffa bytet i rätt tid. Följ mitt råd. Skola vi salunda afsluta handeln? Brummande och motsträfvigt gaf han slutligen sitt samtycke. Yolisbetjonterna blefvo bortskickade, och jag skref ögonblickligen en vexel till honom. (Forts.)